Vad händer om vi börjar se på skyddsrummet som en plats inte bara för kris och krig, utan också för kultur, möten och skapande i vardagen?

Nyligen deltog jag för Skådebanans räkning i en träff på Handelshögskolan där kultursektorn, fastighetsägare, politiker och aktörer inom civil beredskap möttes kring frågan om våra skyddsrum och vilken roll de kan spela i samhället.

Det blev ett spännande möte mellan världar som kanske inte möts så ofta. Men ganska snabbt blev det tydligt att det finns frågor där våra olika perspektiv faktiskt hakar i varandra.

I dag finns ett stort behov av fungerande och tillgängliga lokaler för kultur, inte minst för verksamheter som behöver ett rum under en begränsad tid. Samtidigt finns skyddsrum mitt i våra bostadsområden som under fredstid kan användas för andra ändamål.

Och det är egentligen ingen ny tanke.

Många skyddsrum har genom åren också fungerat som föreningslokaler, hobbyrum, replokaler och andra gemensamma rum. När jag själv var barn hyrde vi bostadsområdets gemensamhetslokal för barnkalas. Samma lokal var områdets skyddsrum.

Det fick mig att fundera på om det finns något att återupptäcka här.

En plats vi redan känner

De flesta av oss vet förmodligen att det finns ett skyddsrum någonstans i närheten. Men hur många vet var dörren finns, hur det ser ut där inne eller hur man tar sig dit?

Tänk om skyddsrummen i större utsträckning kunde vara platser som människor faktiskt använder och känner till redan i fredstid.

Kultur skulle kunna vara en väg dit.

Det handlar inte om att göra avkall på skyddsrummens funktion. Tvärtom väckte samtalet frågan om det kan finnas ett värde ur beredskapssynpunkt i att människor redan har en relation till platsen.

En plats där man någon gång har lyssnat på musik, deltagit i en aktivitet eller mött andra människor är inte längre bara en anonym dörr i en källare. Man vet var den finns.

Kultur nära människor

Samtalet väckte också tankar om var kulturen finns i våra städer.

När jag var barn fanns kulturundervisningen nära. Pianolektionerna var på skolan i området där jag bodde och blockflöjtslektionerna i en lokal på biblioteket. Kulturen fanns helt enkelt på platser som redan var en del av vardagen.

I dag pratar vi mycket om att kulturen behöver nå fler människor. Då behöver vi också prata om var den finns.

Kan befintliga rum i våra bostadsområden få fler funktioner? Kan kulturverksamhet i vardagen samtidigt bidra till att människor lär känna platser som är viktiga för vår gemensamma beredskap?

Det finns mycket kvar att undersöka – praktiskt, juridiskt och förstås ur ett beredskapsperspektiv. Men mötet lämnade oss med en fråga som känns värd att ta vidare:

Om skyddsrummet ska vara en destination i kris, behöver det kanske först få vara en destination i vardagen?

Elin Bergman
Projektledare Kultur för Livet

Foto: Edvin Landvik, Handelshögskolan i Stockholm